Under denna långa, fredliga period tog båda länderna viktiga steg på vägen mot moderna demokratier. Eftersom utvecklingen gick i olika tempo, uppstod inre spänningar i unionen. Inrikespolitiska uppgörelser spelade in. När unionsstriden blossade upp åren före 1905, låg bakgrunden just i olika politiska system och krav på demokratisk kontroll över kungens styre av sina länder.
Det går inte att förneka att det norsk-svenska förhållandet blev kyligare i perioden efter unionsupplösningen. Men såren läktes så småningom. Norge och Sverige utvecklades till moderna välfärdsstater med samarbete och många gemensamma intressen.
Samtidigt som de båda grannländerna hade mycket gemensamt, gick inte utvecklingen i parallella spår. Den säkerhetspolitiska profilen blev annorlunda i ett Norge som vände sig mot väster och den transatlantiska gemenskapen i Nato, samtidigt som Sverige fortsatte sin neutralitetspolitik. Stora nordiska projekt, som Nordek, föll.
Nordsat – möjligheten att se varandras TV-program – skulle ha ökat den nordiska förståelsen och samhörigheten. Industriprojekt som Volvo och Telia/Telenor nådde inte ända fram. EU-besluten i Norden vände mycket av intresset från nordiskt till europeiskt samarbete.
Men även om det goda förhållandet mellan Sverige och Norge utmanats efter 1905, ändrar det dock inte det faktum att de två grannarna på den skandinaviska halvön levt i fred i 190 år och att de har stor glädje av en lång tradition av kontakter över gränsen och ett politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete.
Unionen och unionsupplösningen mellan Sverige och Norge. Några viktiga dagar och år:
4 november 1814
Förhandlingar mellan Karl Johans utsända och Stortinget slutar med ett unionsavtal där Norge får behålla grundlagen av 17 maj 1814 och en stor del av sin frihet. Unionen mellan Sverige och Norge upprättas formellt den 4 november 1814.
6 augusti 1815
Unionen formaliseras genom riksakten.
1825
Mellanrikslagen, som underlättar handeln mellan de mellan de två parterna
i unionen, införs.
5 juni 1873
Den första allvarliga stridsfrågan i unionen, Ståthållarstriden, avgörs genom att systemet med en ståthållare i Norge upphör.
1884
Parlamentarismen införs i Norge. Folket får genom Stortinget makt över regeringens politik.
12 mars 1885
Sverige gör ensidiga ändringar i bestämmelsen om ministeriellt statsråd, vilket minskar det norska Stortingets parlamentariska kontroll över utrikespolitiken.
1887
Protektionisterna får majoritet i Sveriges Riksdag. Detta betyder samtidigt en hårdare ton mot Norge.
1891
Det liberala partiet Venstre går till val och vinner på ett unionsradikalt program. Därmed inleds på allvar den sista turbulenta perioden i den svensk-norska unionens historia.
1895
Sverige säger upp mellanrikslagen från
och med 1897, en reaktion mot Norges mer aktiva och radikala unionspolitik.
7 juni 1895
1890-talets unionsstrid når en topp, när
det norska Stortinget tvingas att backa i sin unionspolitik efter svenskt hot om krig.
17 november 1898
Oscar II sanktionerar den norska flagglagen. Unionsmärket tas bort från den norska handelsflaggan från 1899.
21 december 1903
Ett sammansatt statsråd beslutar att starta förhandlingar mellan regeringarna för att komma fram till likalydande konsulatlagar.
7 februari 1905
Konsulatförhandlingarna mellan Sverige och Norge bryter samman.
23 maj 1905
Stortinget beslutar om ett eget norskt konsulatväsen genom Konsulatlagen.
27 maj 1905
Oscar II nekar att sanktionera Konsulatlagen. Den norska regeringens ledamöter lämnar in sina förhandsskrivna avskedsansökningar, som kungen avslår.
7 juni 1905
Stortinget förklarar unionen upplöst eftersom kungen inte nu kan föreslå en ny regering och överför under tiden kungens bestämmanderätt till regeringen. Oscar II erbjuds att välja en svensk prins till den norska tronen.
28 juli 1905
Den urtima Riksdagen antar Sveriges krav för en upplösning av unionen.
13 augusti 1905
Folkomröstning i Norge om att upplösa unionen. 368 208 väljare röstar ja, bara 184 nej.
31 augusti 1905
Förhandlingarna om unionsupplösning
börjar i Karlstad.
23 september 1905
Förhandlingarna avslutas i enighet
– Karlstadöverenskommelsen.
26 oktober 1905
Unionen blir formellt upplöst när Oscar II erkänner Norge som oavhängigt av
unionen med Sverige och avsäger sig
rätten till den norska kungakronan för
sig och sin familj.
12–13 november 1905
Folkomröstning om Norges framtida statsform. 78,9 procent röstar för monarki, 21,1 procent röstar emot.
18 november 1905
Stortinget väljer prins Carl av Danmark
till norsk kung. Han antar kunganamnet Haakon VII.